Jag var på en loppis i Gamla Stan. Det blev avstampen på en väl bortglömd sport. Skridskor. Senast jag stod på ett par var väl i småskolan någongång. Jag virvlade runt som en isprinsessa. Det var lätt, det gick fort, baklänges, framåt, runtrunt och nästintill några piruetter. Jag minns att jag var otroligt bra på mina små vita konståkningsskridskor. Dessa är för länge sedan urväxta. År 2010 har jag äntligen ett par sprillans nya secondhand skridskor från 50-talet. Skridskor gjorda hälften i Köping, hälften i Örebro. Inget fusk, inga reservdelar behövs (förutom nya snören). Inte ens slipning. Jag tog en tur. Jag var på hal is igen, men återfick nästan kontrollen efter 30 minuter. Långtifrån piruetterna ännu, men vilken känsla! Jag älskar mina nya skridskor i finaste svenskt läder! Jag gör som barnen i Vitabergens pulkabackar - utnyttjar vintern - när den ändå inte vill försvinna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar